Vi besökte i veckan skolan Winaypaq i byn Huaran, som ligger utmed Vilcanotafloden i Inkas heliga dal. Det är en skola med två avdelningar – en för barn 2 – 4 år och en för barn 5 – 10 år. Skolan är som våra forna B-skolor där elever från flera årskurser går tillsammans.
Huaran är en fattig by där flertalet av kvinnorna bedriver hantverk i form av halsband, örhängen, armband och smycken, som de säljer på den välkända, närliggande indianmarknaden i Pisac. Männen arbetar som byggnadsarbetare. Men såväl kvinnorna som männen saknar inkomst sedan mer än ett år beroende på pandemin. Det kommer inga turister till Pisac och husbyggandet ligger i stort sett nere.
Även skolan lider brist på resurser. Men engagerade lärare arbetar inte enbart efter den statliga skolplanen. De lär barnen hantverk. De lär barnen vårda sitt skolmaterial och lokaler. Barnen städar själva sina lokaler. De lär barnen ordning och reda, vilket märks tydligt. De lär dem att odla grönsaker, som de äter tillsammans med den spartanska skolmaten. Anledningen till vårt besök var att inventera skolans behov av utrustning och hjälpmedel. Detta kan bli ett nytt projekt för oss i stiftelsen i syfte att stimulera barnens utbildning. Utbildning är det bästa sättet att lyfta barnen ur fattigdomen.
